Problem att visa nyhetsbrevet? Se det i webbläsaren. Avsluta prenumeration? Klicka här.

Logga för FIMUM Gazette

Missa inte fortsättningen

Undvik påskrushen. Om ni inte redan har gjort det, prenumerera (lämpligen på hemsidan)!

Och glöm inte att svara på bekräftelsemailet. En halv prenumeration är ingen prenumeration.

Uppskattning tillåten

Fimum är gratis (för er). För mig däremot, ack ack ack...

Om ni uppskattar nyhetsbrevet får ni gärna göra en motgest. Läs hur här.

Smått och kort

Statlig myndighet:

"Vi har mottagit ditt e-brev och kommer att besvara din fråga så smart vi kan."

Smått och kort

NÄR MASKINER TÄNKER

Google translate-översättning av "Resten sköter vi". 

"The rest takes care of us."

Tipsa andra

Tipsa vänner och ovänner om FIMUM.

Ni kan också sprida ordet på Facebook, Twitter, Linkedin, Google buzz, DIGG, Stumbleupon eller med gammal hederlig brevduva (bara i Texas).

Smått och kort

Ni vet kanske (inte) att jag skrivit en bok om auditionteknik. Till den hör en blogg där frågor kring provsjungning men även allmänmusikaliska frågor dryftas.

Såsom erfaren auditionpianist (några av er har rentav blivit kompade av mig .-) har jag många synpunkter på ämnet.

BOK

BLOGG


FIMUM Gazette 3

God dag i stugorna

Förra numret handlade väldigt lite om musik. Det blir det ändring på i nr. 3.

Det gläder mig också att kunna meddela att de utlovade igelkottarna äntligen gör sin entré i detta nummer.

Sen vill jag be er att läsa FIMUM lite tystare. Tydligen har grannar klagat på glädjeskrik, hurrarop och ovationer. Tänk på att vi är i Sverige där endast sport får leda till skrik. Annars gäller viskningar. Håll glädjen inombords.

Nyordstävling

I förra numret berörde jag frågan om nyord, nya skott på språkets träd.

Jag är inte mycket för att tävla, dock har jag gått med i en nyordstävling som Adlibris utlyst. För att delta ska man skicka in förslag på Twitter och/eller Instagram. Jag har Twittrat två ord.

Nr. 1: adlibrismondo#ononistEn allt vanligare människotyp som vill vara online dygnet runt. Det duger inte med On-Off. Nej, On-On ska det va!

Nr. 2: #adlibrismondo#interligensAtt tänka MED varandra, isf för att vara slugt intelligenta MOT. Intelligens duger till krig men inte till fred.

I skrivande stund ligger "ononist" och "interligens" på plats 16 respektive 34. Begreppet "interligens" är något av det bästa jag skapat. Här en kort websida om det.

Landsfader Roman

Ni kanske vet att Johan Helmich Roman kallats den svenska musikens fader. Men vad bryr man sig om fäder i Sverige? (åtminstone musikaliska fäder) Nej, söner och döttrar ska det vara. Unga, fräscha, poppiga.

Romans härliga Drottningsholmsmusik är ett verk i Händelklass. Men Roman skrev inte bara orkesterverk och vokalmusik utan också kammarmusik. Förra året kom en skiva med alla hans klaversonater (eller sviter). Jag recenserade plattan i tidskriften Opus och gav den 12 poäng av 12 möjliga.
 

Pianisten Oskar Ekberg spelar Roman med underbar klarhet och intelligens. HÄR kan ni provlyssna plattan, samt läsa hela min recension.

Men nöj er inte med att läsa och lyssna. Köp också skivan från Naxos eller CDON. Stötta goda svenska musiker som spelar högkvalitativ musik!

Psykopati när den är som bäst

Och så ett raskt för att inte säga vådligt hopp till en annan genre.

Låt oss ägna en tanke åt en numera (åtminstone utanför USA) bortglömd musikal som hamnade rejält i skuggan av en gigant.

Wikipedia: "Though West Side Story had opened nearly three months earlier [året är 1958] , The Music Man managed to capture audiences, critics, and five Tony Awards, including Best Musical."

"The Music Man" kan förstås inte jämföras med den epokgörande West Side Story. Musiken är på en helt annan nivå (lägre). Och vad gäller handlingen låter det kanske inte så spännande med en musikal om blåsorkestrar och bibliotekarier. Men hav förtröstan, stycket handlar egentligen om något mycket mer intressant, nämligen psykopati.

Huvudpersonen Harold Hill är solochvårare, mytoman och, på modernt språk, psykopat - men en mycket charmig sådan. Trots sina lögner och sitt egoistiska lurendrejeri vinner han publiken och hyllas i slutet av filmen som en stor hjälte. Så kan det gå när inte haspeln är på. (Scenariot känns blott alltför väl igen från den större teater som kallas Livet. Hill är dock en snäll, godartad psykopat.)

Titta på denna episod där Harold Hill demonstrerar sitt virtuoseri i Konsten att skapa Moralpanik i en Småstad på Fyra minuter. För sin plånboks skull behöver han få den lilla staden att längta och trängta efter en blåsorkester (!). Därav den senare sången "Seventy-six Trombones".

Filmen som helhet kan tyckas vara lite blek, snäll och kitschig i dag, men innehåller läcker dans och som sagt ett fascinerande psykopatporträtt. (Allt som hjälper oss att känna igen sorten är av godo. Sen må låtarna vara nästan hur smöriga som helst.)

"Ya Got Trouble"
(Klicka för filmsnutt.)

Festens anatomi

Jag har under många år arbetat på en bok, nästan ett magnum opus, med arbetstiteln "Festens anatomi".

Jag ber inte om ursäkt för mitt passionerade intresse för fester. Om en ursäkt ska vara nödvändig är det snarare vår kultur som har anledning till blygsel, eftersom den inte tar festen på allvar.

Gå in på en bokhandel och sök efter festböcker. Om ni finner några alls handlar de med 90 % sannolikhet om mat. Som om festen bara angick vår mage! The rest is silence. Magen blir full men huvud och hjärta kurrar tomma och lämnas ute i kylan.

Det skrämmer mig att festen, en viktig del av umgängeslivet, behandlas så styvmoderligt av moderna människor (till skillnad från gårdagens aristokrater). Alltså min festbok, ur vilken valda delar kommer att läggas upp i FIMUM.

Nå, men om man tar saken på så stort allvar bör man väl först definiera festen?

Jag har försökt -- och gett upp. Vi människor festar så olika, menar så helt olika saker med ordet att hur man än gör alienerar definitionen fler än den inkluderar. Tonårsfest har föga eller inget gemensamt med sittande middag eller cocktailparty.

Till slut har jag fastnat för en ickedefinition, en bondförnuftig "infinition":

-- En fest bör gärna vara (som ordet antyder) festlig. --

Så är dock inte alltid fallet. Många fester är inte bara ofestliga utan också -- om vi är ärliga, och det ska vi vara -- tråkiga, jobbiga, gränsar rent av till tortyr.

En del av min författarambition handlar om att vända denna onda vind och försöka stoppa plågsamma festförsök. I likhet med Bach, som undertecknade sina verk med A.M.D.G. (Ad majorem Dei gloriam, till Guds större ära), eftersträvar också jag större ära och skriver

A.M.F.G.

Forts. följer.

Att vara musiker

Jag skrev i förra FIMUM att mitt arbete aldrig är långt från lusten. Apropos detta tänkte jag passa på och berätta för er som inte vet -- hur det är att vara musiker.

Flera läsare här är själva musiker, andra kan inte för sitt liv begripa hur man kan välja en sådan bana och livsuppgift som musik. Vissa företag anlitar numera musiker, gärna dirigenter, för att lära sig (eller låtsas lära sig) något nytt, allt för att i slutändan öka företagets VINST.

Jag har ingen aning om vad dirigenterna säger, men jag kan återge vad jag själv brukar spekulera fram när jag inviteras till sammanhang där musiker ses som gulliga men märkliga kufar -- samt en del som jag inte ens avslöjar där. (Ni FIMUM-prenumeranter är allt ena lyckostar!)

Varför inte börja med ordet "vinst". Såsom fri (inte fast anställd) musiker kan jag konstatera att musikeryrket hjälper en att inte bli alltför rund om magen; sådant brukar snarare komma med regelbunden månadslön. Man kan också uttrycka saken mer burdust; frilansmusiker ges många tillfällen att svälta. Den ekonomiska vinsten är ibland liten, ibland osäker, ofta både och.

Är då musiker dumma i huvudet som väljer ett sådant yrke? Alla vill väl ha mat på bordet...?

Den frågan får blir avstamp för en domänologisk betraktelse. De regler, lagar och etik som gäller inom t.ex. business eller matematik gäller inte inom musik.

Själv begreppet "vinst" indikerar inom industri och affärsverksamhet en viss relation mellan nedlagt arbete och inkommande betalning eller belöning. Så här kan resonemanget låta:

"Jag anser att mitt arbete med att uppfinna en elektrisk tandpetare är värt fem miljoner. Själva produkten vill jag kunna sälja för ca.  350 kronor/styck. Om jag inte kan sälja den till det priset, eller för 250 kronor, utan bara för 50 kronor, har jag gjort en FÖRLUST. Detta helt oavsett vilken lycka och harmoni mänskligheten skulle ha uppnått tack vare min elektroniska tandpetare."

Projektet läggs ner och kallas, lyssna nu, "olönsamt".

Detta är i stort sett världens logik, definitivt affärsvärldens.

Men inte musikerns!

Föreställ er att en recension av en pianoafton skulle börja så här: "Pianist X spelade fullständigt briljant, MEN -- med tanke på att det tagit honom fyra år att lära in verken är prestationen att betrakta som en total förlustaffär."

Ptrooooo! Vad hände där?

Helt otänkbart, så låter aldrig en recension. Och ska inte det heller. Varför inte? För vi musiker lever inte efter Frederick Taylors filosofi, våra "tidsstudier" är av HELT annan art.

Våra prestationer mäts inte med kronometer och räknesticka, inte med avseende på hur lång tid det tagit att komponera eller lära in verket. Det är styckets skönhet, förmåga att engagera, intressera och fascinera som är det primära.

Många i den lättare genren har vittnat om hur de skrev ihop en världsschlager på tre minuter. Det kan vara snopet att höra om detta, men det tar inget från melodin. Å andra sidan finns det stora, långa operor som det tagit tio år att skriva och som ändå bara lyckas intressera tonsättarens föräldrar.

Så är det i musik. Vår matematik är en annan. Och tillfredsställelsen kommer inte ur att vi sålt vår produkt för ett högt pris [även om vi förstås är glada för ett skäligt gage och inte bara jordnötter för vår konsert, för att någon faktiskt köper och inte bara laddar ner vår skiva ] -- utan ur att vi gjort något vackert, rent av extraordinärt, som vi är stolta över.

Affärsmannen är stolt över att ha gjort en bra affär, men inte självklart över sin produkt. Ofta hedrar det honom om han skäms.

Drivkrafterna är alltså helt olika. Man kan reducera frågeställningen till minimal storlek och säga: kvantitet resp. kvalitet.

Musikens märkliga matematik

En annan viktig skillnad ligger i synen på snabbhet. Det finns ett ord som alla, inte bara musiker, använder, nämligen ordet "tempo".

Men vi använder ordet klokare. Så här brukar jag säga till en publik av kontorsslavar och andra ickemusiker.

När en hetsig arbetsgivare flåsar er i nacken och klagar: "Skynda, skynda, skynda på!! Vi måste ha mer tempo här....!" så börja lugnt, stadigt och regelbundet knäppa med fingrarna. Och svara chefen: "Detta är OCKSÅ ett tempo." Töm sedan ert skåp.

Det är ett enormt, omusikaliskt missförstånd att "tempo" skulle vara detsamma som SNABBT TEMPO. 30 BPM är lika mycket tempo som 120 eller 210. Men vi lever i snabbhetsdyrkande tider, vilket detta tydligt visar.

(När jag skrev boken Offensiv Nostalgi gjorde jag en liten statistisk studie och jämförde två årgångar av Svenska Akademins Ordlista. 1944 fanns det 14, 1965 137 ord bildade med "snabb" som rot. Molto accelerando!)

Detta visar också att världen skulle kunna lära sig en hel del av musiker, och inte bara om ledarskap. T.ex. att inte alltid leta efter det snabba, snabbare och snabbaste tempot, utan också det rätta tempot.

Vi musiker har ett namn för detta: "tempo guisto". Försvenskat och förslangat: det schysta tempot. Ett tempo någonstans i mitten på skalan, varken slött eller stressigt.

Musiker, till skillnad från många andra, letar alltid efter det rätta tempot. Men notera att rätt tempo och "rätt svar" inte kan hittas i något facit. Två musiker kan spela samma stycke i olika tempi (plur.) och ändå ha "rätt".

Vilket vore ganska sensationellt om det överfördes till andra domäner. Då kunde 2+2 ibland vara 4, ibland 7 1/2.

Förstår ni vilken märklig och unik planet musiker lever på? Vi kommer från Jupiter!

Låt mig ge en illustration. Säg att jag ska spela Chopins Minutvals på konsert. Enligt en populär legend ska den spelas på en minut, men ingen musiker försöker på allvar (möjligen på lek) spela den så snabbt.

Men tänk om... jag övade och övade tills jag kunde spela den på en HALV MINUT. Tror ni att kritiker eller andra musiker skulle säga: Det var den bästa tolkningen någonsin!

Icke sa Nicke. De skulle säga: Ring Cirkus Scott. De söker en musikalisk clown.

För det att spela Minutvalsen på trettio sekunder blankt är inte konst, det är cirkuskonst eller sport. Dubbelt så snabbt är INTE dubbelt så bra inom musik.

Men, så snart jag lämnar konsertsalen och stiger ut i luften på Hötorget, då BLIR dubbelt så snabbt dubbelt så bra. För det är den moderna världens logik.

Men inte musikerns.

Ologiken funkar inte åt andra hållet heller. Vi har haft en långsamhetstrend i världen, åtminstone i litteratur. Vi har SLOW-rörelsen med Slow food, Slow Cities, Slow Thought, osv.

Men långsammare är inte bättre. Heller.

Första satsen på Beethovens Månskenssonat skrider långsamt fram som en gondol, med lugnt rullande trioler. Da-da-da Da-da-da Da-da-da Da-da-da. Det vore ingen svår konst att spela den tre gånger så långsamt: DA-DA-DA DA-DA-DA DA-DA-DA DA-DA-DA... Publiken skulle somna efter fyra takter -- men ingen vill hävda att vi vinner på denna inbromsning.

Varken snabbare eller långsammare är alltså "bättre" inom musik. För det är inte kvantiteter vi arbetar med, utan kvalitéer.

Det i affärsvärlden mytomspunna "kvalitetstänkandet", som det pratats så mycket strunt om, är en fullständig självklarhet för oss musiker. Vi praktiserar kvalitetstänkande hela tiden -- utan att ens veta om det. (Och utan att blanda in sådant som ISO i saken.)

Föreställ er en musiker som presenterar sig så här: Goddag, jag heter Ulrik Ulriksson. Jag försöker tillämpa kvalitetstänkande i mitt musicerande.

Hej och adjö. Var snäll och stäng dörren efter dig.

Alltså -- kom till oss musiker om ni vill ha insikter om kvalitet.

Rapport från kursen "PR för kulturarbetare"

[Några av er har ivrigt undrat: "Var är igelkottarna??" Här kommer äntligen svaret.]

Innan jag sjösatte FIMUM Gazette gick jag på kurs. Lika bra att ha torrt på fötterna, stå stadigt på marken och s.a.s. pissa med vinden innan man drar igång ett projekt som detta.

Vi hade en mycket karismatisk ledare på kursen. Han hade jeanskostym och tuggade snus hela tiden. Det tog ett bra tag innan jag insåg att han var en hon; jag måste komma ihåg att tvätta brillorna oftare.

Här några utdrag ur mina anteckningar:

"Överdriv alltid! Kunden har inget emot det, tvärtom VÄNTAR sig det. Överdrift är PR-maskineriets olja och livsluft. I en kultur där allting överdrivs känns det KONSTIGT när någon inte överdriver."

Hm, tänkte jag, och kände en enorm inspiration till att använda ordet ALLT. Det är ett starkt och överdrivet ord. ALLT kan bara vara ALLT. Ingen vet allt, kan allt, förstår allt, har allt, men med detta ord ska vi nog få läsarna att salivera mera.

För det att salivera, sa vår kursledare, var MYCKET viktigt.

"Kunden måste salivera, helst blöta ner skjortan. En våt kund är en bra kund, en nöjd kund. Var aldrig TORR. Undvik torka som pesten."

Nästa råd (jag somnade tyvärr till och vaknade först mot slutet av workshopen, kanske var det hampachokladens fel) handlade om igelkottar. Detta förvånade mig först, men gladde mig också. Här mina anteckningar.

"Igelkottar säljer! Hm? Jag trodde det var SEX som sålde, men det kanske har ändrats. Sex sålde på 1900-talet men nu är det nya tider!

Glöm inte igelkottarna, alla blir glada åt igelkottar. Igelkottar säljer!"

Säljer vadå, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men konsulten måste väl veta vad hon pratar om, så jag bestämde mig omedelbart för att ge en prominent plats åt igelkottar i FIMUM.

Två jättegulliga igelkottar

Förr var det sex, nu är det vi!

Vidare:

"Imitera mera. Använd en bra säljfras, ändra några ord och VIPS har du din egen säljande, snärjande text."

Jag satt just då och åt på en choklad från Renée Voltaire. Den hade en säljfras som lät så här: "Jag blir salig av den här himmelskt goda mörka chokladen. Låt den smälta i munnen och njut av den underbara smaken tillsammans med de krispiga hampafröna. Mmm... Det här är love food -- det är du värd. Renée."

Det där kan väl inte vara svårt att skriva om.

"Jag blir helt salig av de här himmelskt klargörande tankarna i FIMUM Gazette. Låt dem smälta i sinnet och njut av den underbara smaken tillsammans med de krispiga idéerna. Mmm... Det här är love food for thought -- det är du värd. Ladislaus."

Det där sista greppet, att använda sitt förnamn, var enligt konsulten ett bra sätt att bli mer personlig med kunderna. (Jag förstår inte varför hon då blev sur när jag i pausen sa "Hej Maggan, ska vi ta en drink efter kursen? Eller en snus kanske." Det var ju personligt att kalla henne vid smeknamn! Fattar inte varför hon blev förbannad på detta.)

Nå, jag var en läraktig elev och gjorde allt jag blev tillsagd. Jag började min underrubrik med ALLT (du vill veta om...) och avslutade med IGELKOTTAR. För säkerhets skull la jag också till slutklämmen "Det är du värd." (Få lär protestera mot den utsagan.)

Enligt logikens, eller åtminstone reklamens, alla regler kommer därför FIMUM att blir en braksuccé. Det är den värd. Ladislaus.

FIMUMS egen maskot.

Kartong

Som ni kanske noterat är de serieteckningar ("kartonger") jag presenterar ibland av politisk karaktär. Det är vackert så.

"Tala inte om religion och politik" är ett bra råd för (åtminstone mindre) fester, eftersom dylika ämnen lätt skapar iver, passion och grälsjuka. Samtalet övergår i hätsk debatt och den trevnad värden jobbat hårt för att skapa pulvriseras och försvinner på några sekunder.

Men nu är detta en gazette och ingen fest. Håll alltså till godo med dagens kreation i vilken Alice i spegellandet ställs inför ett modernt bryderi.

(Jag ska kanske nämna att dessa serieteckningar är egna skapelser. Inte bilderna, förstås, men texten / kollaget.)

Klicka för större bild.

Konsertsalen som internetcafé

Vad är egentligen en konsertsal? Hur ska man tänka på den, och inte tänka på den?

På detta tema har jag nyligen skrivit en krönika till tidningen OPUS. Prenumerera gärna på denna eminenta tidskrift om ni inte redan gjort det.

Låt mig bara i förbigående nämna en skrämmande / spännande utveckling vad gäller konsertsalar. I USA -- och snart även i Europa, vi är ju såna härmapor -- har vissa orkestrar infört "tweet seats". Alltså platser speciellt avsedda för junkies som vill kunna krama sin nalle även under Wilhelm Tell och twittra även under En fauns eftermiddag.

#debussyfestival WOW, what a crush I have on that gorgeous flute player...


Vad blir nästa steg? Rökavdelningar? Rena kanyler till en annan sorts missbrukare?

Här ett intressant samtal om frågan. (Klicka på spår 28: "Attraction or Annoyance?".)

Men alla sjunger gudskelov inte den ständiga uppkopplingens lov; alla är inte intresserade av att "hänga med", ens i USA. Här ett härligt exempel på oblyg motoffensiv mot det epidemiska ononerandet. Får vi be om största möjliga radioskugga?

Klicka på bilden för att tappa hakan.


Slut för i dag, tack för i dag.

enharmoniska hälsningar

Ladislaus Horatius



Du får detta nyhetsbrev för att du prenumererat på det -- eller för att jag tror det intresserar dig. Skulle du vilja avsluta din prenumeration, KLICKA HÄR.